Biografi
 

Farfar är på festhumör

 

Barndom och ungdomsår
Povel Ramel föds 1922 i Stockholm och växer upp i en adlig familj i stadsdelen Östermalm. Genom Ramels egna memoarer kan man utläsa att han redan som barn är utpräglat kreativ, uppfinningsrik och nyfiken med sinne för snillrik lek med ord, ton och bild. Inspirationen från skivor, film och revy som Povel tidigt får stor tillgång till blir påtagligt betydelsefull. Familjens utlandsresor torde också bli viktigt bränsle till hans fantasi och begreppsvärld. I skolans inrutade vardag och regler passar dock den gränsöverskridande och individuelle Povel Ramel aldrig in, med urusla betyg och ständiga byten av skolor som följd.

 

I tonåren förlorar han båda sina föräldrar genom en bilolycka varvid Povel tas om hand av sin faster och dennes man. Fastern uppmärksammar de konstnärliga talangerna och låter honom prova på både tecknings- och pianoskola. Genom fasterns försorg och kontaktnät blir Povel senare engagerad som restaurang- och danspianist, inkörsporten till en karriär som musiker och underhållningsartist.

 

Enligt Ramel själv kan man möjligtvis se hela hans karriär i glädjens tecken som en lång läkeprocess i sorgen över föräldrarnas bortgång.

 

Den tidiga karriären
 

Povel och Alice Babs

 

På besök hos sina äldre halvsystrar i England får Ramel strax före kriget tillfälle att uppleva Londons varietéer och många stora artister som Fats Waller, Harry Roy, Jack Hylton och Billy Cotton. Den engelska musiken blir en viktig inspirationskälla. 1939 debuterar Ramel i Aftonbladets talangrevy Vi som vill opp med sitt opus En sömning serenad.
I början av 40-talet får Ramel då och då hoppa in som ackompanjatör på Dagmar Sandströms inspelningsateljé Din egen röst. Ramel, som spelar i sonen Ulf Sandströms orkester Embassy Sextett, har som bekant till familjen privilegiet att understundom fritt utnyttja studion. Här ges Ramel gyllene tillfällen att testa sina talanger i inspelad form. Bland Dagmar Sandströms bekanta finns den unga Alice Babs som 1942 sjunger in Vårt eget blue Hawaii. Ramel själv har då bara någon månad tidigare gjort sin skivdebut med samma melodi, vilken även ges ut som noter. I kretsen kring Din egen röst bildas så småningom Föreningen för Fånighetens Främjande (senare kallad Föreningen för Flugighetens Främjande) som ägnar sig åt crazyartade improvisationer.

 

1944 kommer Ramels stora genombrott med Johanssons boggie woogie vals, en melodi som går varm i radion och på grammofonerna i hela Sverige. Ramels karriär tar nu fart på allvar. Radiomannen Per-Martin Hamberg ser Ramels potential och engagerar honom som radiounderhållare varvid nydanande underhållningsserier som ”Föreningen för Flugighetens Främjande” och ”Fyra kring en flygel” lanseras i etern. Vid denna tid kring 40-talets mitt arbetar Ramel även som folkparksmusiker och revyartist (med bl.a. Thor Modéen). En kortare anställning på Radiotjänst leder till Ramels bekantskap med Martin Ljung. Fler skivinspelningar och radioprogram tillkommer, däribland det omstridda farsäventyret Jakten på Johan Blöth och senare deckarparodin Herr Hålms öden och Angantyr.

 

I slutet av 40-talet träffar Ramel sin blivande fru Susanna, som är skådespelerska och sångerska. De får två barn, Mikael och Lotta. 50-talets början bjuder på en lång rad succéartade Ramelinspelningar där bl.a. Brita Borg, Allan Johansson, Oscar Rundqvist och Martin Ljung medverkar. Bland dessa inspelningar märks Ittma Hohah, Den gamla vaktparaden, Titta det snöar och The Gräsänkling Blues.

 

Knäppuppepoken
Ramels drömmar om ett eget revyprojekt förverkligas genom bekantskapen med svajmastartisten Felix Alvo vilken har de ekonomiska förutsättningarna, de rätta erfarenheterna och framför allt en våghalsig tro på Ramels idéer. Ramel får genom deras samarbete tillfälle att skapa en ny typ av underhållning, vilken han bestämmer inte skall betecknas som revy. Det nya begreppet blir istället Knäppupp – tänkt i andlig bemärkelse. I denna underhållningsform är ”personangrepp”, ”politiska torgföranden”, ”plumpifikationer och lågvattenslustigheter” bannlysta på scenen. 1952 bildas Aktiebolaget Knäppupp som under årens lopp skall producera revyer, filmer och ge ut skivor (även med andra artister än Ramels krets).

 

Samma år har den första knäppuppen premiär under namnet Akta huvet – fylld av galna upptåg, infall – både i och med publiken – och med sångnummer och sketcher i samma anda. Denna anda har starka influenser från den amerikanska crazyrevyn Hellzapoppin’ (som film kallad Galopperande flugan) men är i Sverige något tämligen nytt vid denna tid. Året därpå ger man sig ut på en succékantad tältturné i landet. En starkt bidragande orsak till att Knäppupp blir en sådan framgång och bildar epok är dessa återkommande turnéer som Knäppupp företar sig genom åren. Tusentals och åter tusentals svenskar ute i landet ges på detta sätt möjlighet att se förstklassisk levande underhållning på hemmaplan. Knäppupps fasta adress blir annars Idéonteatern vid Brunkebergstorg i Stockholm.

 

Povel ur Fanny Boy

 

De kommande 16 åren producerar Knäppupp vart eller vartannat år revyer (endast de tre första kallas verkliga Knäppupper) där Ramel i olika hög grad är inblandad – som författare, tonsättare och artist. Redan efter första Knäppuppen inser Ramel att han inte orkar med att både skriva revy och agera som artist varje år. Han deltar således inte på scenen i alla Knäppupprevyer utan reser vissa år bort för att vila och hämta inspiration. Även andra revyartister som Karl Gerhard och Nils Poppe uppträder på Idéon, producerade av Knäppupp.

 

Karaktären på Knäppupprevyerna varierar – vissa är mer nummerrevyartade medan andra har mer eller mindre handling som musikalen Funny Boy eller luftballongsäventyret De sista entusiasterna. Revyn Ryck mej i snöret har Emil Norlander-tema och blir ett av Knäppupps få fiaskon. Vissa Knäppupprevyer har stora ensembler med många musiker och balettflickor medan andra hålls mer sparsmakade som Alla 4, bestående enbart av det klassiska Knäppuppgänget: Ramel, Borg, Ljung och Gunwer Bergkvist.

 

Povel, Britta, Marton och Gunwor

 

Flera Knäppupprevyer ändrar till viss del innehåll och ensemble från Idéonsäsong till tältturné. Viktiga medarbetare i kretsen är förutom nämnda personer idésprutan, scenografen och regissören Yngve Gamlin, medförfattaren och regissören Hasse Ekman, reklammakaren Stig Wallgren samt medförfattaren Beppe Wolgers. Betydelsefull – inte minst musikaliskt för Ramel själv – blir pianisten och kapellmästaren Leif Asp, som samarbetar med Ramel från 1960 till sin död 1973. Bengt Hallberg är en annan central musiker som med sina arrangemang sätter sin prägel på flera av Knäppupps revyer och inspelningar.

 

Av de filmer Knäppupp producerar bör man nämna det parodiska bygdeeposet I rök och dans (1954) samt Ratataa eller Staffan Stolle Story (1956), som blir dess största publikframgång. Ramel själv deltar både före och under Knäppupperioden även i andra filmer som skådespelare och tonsättare, däribland i Stig Olin-filmerna I dur och skur (1953) och Hoppsan (1955). Också i radio och i tv är Ramel en flitig gäst med både inhopp och egenproducerade program, som radioprogrammen När schlagern dog (1955) och Far jag kan inte få upp mitt frukostägg (1963) eller tv-programmet En ton en takt en vals (1961).
Flera artister har tagit några av sina första steg i karriären hos Knäppupp: Hasse Alfredson, Lill Lindfors, Britt Ekland och Birgitta Andersson hör till dessa. 1969 rivs hela kvarteret kring Brunkebergstorg vilket också innebär att Knäppupps egen teater Idéon försvinner. Knäppupprevyn De sista entusiasterna från 1968 blir den sista.

 

Krogshower och nya revyer
En av De sista entusiasterna, Wenche Myhre, blir också en del av Ramels nya underhållning The POW-Show som kommer 1969. Denna framgångsrika krogshow är specialskriven av Ramel för Myhre och honom själv och får en uppföljande del 1974 (bl.a. med det berömda numret Jag diggar dej). Ramels 70-tal präglas av underhållning i det lite mindre formatet – tillsammans med Sven Olsons trio gör Ramel ett antal bejublade krogshower (där bl.a. The Sukiyaki Syndrome dyker upp) både i Stockholm och runt om i landet. Deras samarbete fortsätter även en bit in på 80-talet.

 

Wence Myhre och Povel

 

 

I tv gör Ramel serierna Semlons gröna dalar (1977) och Affären Ramel (1986) – en Ramelkavalkad där även barnen Mikael och Lotta är med.
Flera nya revyer tillkommer under 80–90-talen, den till en början nedskrivna men senare återupprättade Minspiration (1981), totalkvällsupplevelsen Tingel Tangel på Tyrol (1989) i samarbete med Hasse Alfredson, den nygamla Knäpp igen (1992) där Ramel tar med flera yngre artister varvade med gamla knäppuppare, och vidare revyn Kolla Klotet (1996) skriven tillsammans med Thomas von Brömsen.

 

In på det nya årtusendet fortsätter Ramel med diverse framträdanden både av mindre och större format, nämnas kan Ramels samarbete med Göteborgs symfoniker 2002 i en föreställning kallad Ramelodia Lusticana.

 

Povel i restaurangtrion

 

Återblickar och framåtblickar
Återutgivningarna, ihopsamlandet och återblickarna av och ur Ramels digra karriär är han själv till stor del medverkande i. 1976 kommer den stora LP-boxen Knäppupplevelser med tillhörande bok där Knäppuppepoken sammanfattas av Ramel. Hans första CD-produktion blir den, av honom själv och medverkande artister, nytolkande Återbesök i holken (1991). En stor del av Ramels sångtexter ges ut i samlingsverket Lingonben (1978) och texter med melodier samlas i Tänk dej en strut karameller (1981) – båda samlingarna i urval delvis av Ramel själv. Vid detta lag har också kulturetablissemanget fått upp ögonen för Ramels texter.

 

Ramels rena författarskap startar redan på 40-talet med Från Asar till Wasar och återupptas i Min galna hage (1957). Först 1987 kommer nästa bok, Min ordkynniga penna. I början av 90-talet påbörjar Ramel sina memoarer, vilka kommer ut i två volymer: Följ mej bakåt vägen (1992) och Som om inget hade hänt (1999). I samband med sin 80-årsdag gör Ramel dessutom en på karriären personligt tillbakablickande radioserie – AproPovel.

 

En viktig del i Ramels senare verksamhet blir utdelandet av det 1983 instiftade KaRamelodiktstipendiet – en årlig utmärkelse till en yngre svensk artist inom underhållningsbranschen.

 

Povel Ramel avlider den 5 juni 2007, strax efter sin 85-årsdag.

 

(Denna text är hämtad ur "Med Gårdagens Dörr på glänt – Povel Ramel och melodins epok" av Johanna Broman Åkesson, 2009)